Hur tillgänglig är egentligen staden när något oväntat händer? Vid strömavbrott, extremväder eller större samhällsstörningar riskerar många människor att hamna utanför. För personer med funktionsnedsättning kan bristande tillgänglighet snabbt bli en fråga om säkerhet, självständighet och delaktighet. Det är utgångspunkten för det nya forsknings- och utvecklingsprojektet Access 2.0 – Accessible Cities: Enhancing Shared Spaces.
Projektet leds av Lunds universitet i nära samverkan med Helsingborgs stad och funktionshinderrörelsen DHS i Helsingborg. Målet är tydligt: att utveckla och testa nya arbetssätt som gör stadens offentliga miljöer mer tillgängliga inte bara i vardagen, utan också i kris- och beredskapssituationer.
– Vi pratar ofta om tillgänglighet som något som hör vardagen till, men i en kris blir bristerna brutalt synliga. Då handlar det inte längre om bekvämlighet, utan om trygghet, säkerhet och i vissa fall liv och hälsa, säger Michael Johansson, forskare vid Lunds universitet och projektledare för Access 2.0.
Tillgänglighet angår fler än vi tror
Mellan 10 och över 30 procent av befolkningen lever med någon form av funktionsnedsättning, beroende på hur man räknar. Det kan handla om nedsatt rörelseförmåga, syn eller hörsel, men också om kognitiva svårigheter eller långvarig sjukdom. Ändå utformas stadens miljöer ofta med en “normanvändare” i åtanke. När krisen kommer förstärks dessa brister och ojämlikheten blir tydlig.
– Det här är ingen liten marginalgrupp. Det handlar om en betydande del av befolkningen, och i praktiken berörs nästan alla någon gång i livet antingen genom ålder, sjukdom eller tillfälliga funktionsnedsättningar, säger Michael Johansson.
Access 2.0 tar sig an denna utmaning genom att kombinera forskning, praktisk platsinventering och medskapande med dem som berörs. Tillsammans identifieras hinder och sårbarheter på platser som är centrala för trygghet och krishantering: samlingsplatser, informationspunkter, evakueringsvägar och offentliga rum.
Från policy till praktik
En central ambition är att gå från välmenande riktlinjer till konkret förändring. Projektet utvecklar en samverkansmodell som hjälper kommunen att omsätta funktionshinderspolitiken i praktiken över förvaltningsgränser och med användarperspektivet i centrum. Resultatet blir inte bara förbättrade platser, utan också ökad kunskap, beredskap och organisatoriskt lärande.
– Vi vet i dag ganska väl vad som borde göras. Utmaningen ligger i hur det faktiskt genomförs i komplexa organisationer. Där vill vi bidra med konkreta verktyg som fungerar i praktiken, säger Michael Johansson.
Kunskap som kan spridas och skalas upp
Projektets resultat samlas i en praktisk metodguide, utbildningsmaterial för kommuner och en vetenskaplig publikation. Erfarenheterna sprids genom seminarier och digitala kanaler, med ambitionen att fler städer ska kunna ta efter. På så sätt positioneras Helsingborg som en föregångare inom tillgänglighet, social hållbarhet och framtidens välfärdslösningar.
– En stad som fungerar för personer med funktionsnedsättning är i grunden en bättre stad för alla. Tillgänglighet är inte en särlösning utan det är en investering i ett mer robust och mänskligt samhälle, avslutar Michael Johansson.
Projektet finansieras av Helsingborgs stads forsknings- och utvecklingsfond för 2026.
